Glas eller akryl: vanligt glas, antireflex, UV och museiakryl

Glaset är den del av inramningen du tittar genom varje dag, och det är också den del som avgör hur mycket av bilden du faktiskt ser. Skillnaden mellan vanligt glas och ett antireflexbehandlat är större än de flesta tror. Skillnaden mellan UV-glas och blekning är mindre än leverantörerna säger.

Vanligt glas

Floatglas på två millimeter är det som sitter i de flesta ramar. Det är billigt, hårt, repas inte och släpper inte igenom fukt. Två saker syns om man vet vad man letar efter. Det speglar omkring 8 procent av ljuset, vilket är därför en tavla mitt emot ett fönster visar fönstret lika tydligt som motivet. Och det har en svag grön ton av järnet i glasmassan, som blir tydligare ju tjockare glaset är; lägg ett vitt papper bakom och jämför kanten.

Ljustransmissionen är drygt 90 procent. Av det ultravioletta ljuset stoppar vanligt glas det kortvågiga, men släpper igenom merparten av UV-A. Mätningar ger olika svar beroende på metod, från omkring en fjärdedel till knappt hälften av UV-ljuset i intervallet 300 till 380 nanometer, så vanligt glas är inte helt utan skydd men inget att räkna med.

Antireflexbehandlat glas

Här måste två helt olika produkter hållas isär, för båda har kallats "reflexfritt".

Etsat glas var det gamla reflexfria glaset, och det sitter i många äldre ramar. Ytan är matt och sprider reflexerna, men den sprider ljuset från motivet också. Bilden blir mjuk, och ju längre från glaset motivet ligger, desto suddigare. Tate skriver att etsat glas "often has to be in direct contact with the artwork to avoid making the image out of focus", och direkt kontakt är precis det vi inte vill ha. Med en passepartout emellan fungerar det dåligt. I dag är det nästan borta från marknaden; vi kan knappt få tag på det längre, och det är inget vi saknar. Har du en gammal ram med etsat glas där bilden ser dimmig ut är det troligen glaset, inte bilden.

Ytbehandlat antireflexglas fungerar som beläggningen på glasögon och kameraobjektiv: tunna skikt förångas på glaset i vakuum och släcker ut reflexen genom interferens. Reflexen sjunker från 8 till under 1 procent, transmissionen stiger till över 98 procent, och skärpan påverkas inte alls. Glaset görs dessutom av lågjärnsglas utan grönton. Det här är den typ vi använder. Den enda synliga egenheten är att den restreflex som finns kvar har en svag färgton, lila eller grön, som kan anas i skarp vinkel.

Vårt vanligaste antireflexglas, Artglass AR70 från Groglass i Riga, filtrerar också omkring 70 procent av UV-ljuset. Samma serie finns med 92 procent (AR92) och 99 procent (AR99), och den sista finns även som laminerat glas, AR99 Protect, där två glas är sammanfogade med en plastfilm: det spricker men splittras inte, och det är dessutom en tätare ångspärr. Ordet "museiglas" är inte skyddat; i branschen menas ett glas med under 1 procents reflex och minst 97 procents UV-filter, och det är AR99 och AR99 Protect som når dit. AR92 gör det inte, trots att det ibland säljs som "conservation".

Akryl

Akryl väger hälften av glas, splittras inte och kan göras stort. Det är det självklara valet för stora format, för barnrum och för allt som ska transporteras. Men vanlig akryl har tre egenskaper man måste känna till.

• Den repas. Tru Vue, som tillverkar både glas och akryl, skriver att vanlig akryl kan repas "with nothing more than the application of a drafting brush". Rengörs med mjuk trasa och vatten, aldrig med pappershandduk.
• Den laddas statiskt, särskilt i torr vinterluft. Den drar då loss löst pigment från pastell, kol och krita och lägger det på insidan. Vanlig akryl ska därför aldrig användas till sådana tekniker.
• Den rör sig. Akryl utvidgas omkring åtta gånger mer än glas med temperaturen, och den böjer sig mot den fuktigare sidan, alltså inåt mot motivet. En stor skiva behöver därför både mer spel i falsen och mer djup till motivet än glas. Tru Vue anger 3 millimeter upp till en meter, 4,5 millimeter upp till en och en halv, och 6 millimeter däröver.

Kondens och akryl

Akryl leder värme ungefär fem gånger sämre än glas, och det brukar anföras som ett skydd mot kondens. Det stämmer i princip, men effekten är liten på en tunn skiva. Nästan hela temperaturskillnaden mellan paketets insida och rummet ligger i luftskikten på skivans båda sidor, inte i skivan själv; räknat på ett paket i 20 grader i ett rum som svalnat till 12 blir insidan på 3 millimeter akryl bara ett par tiondels grader varmare än insidan på glas. Vid en långsam avkylning över natten spelar det ingen roll. Akrylens fördel är verklig först vid snabba kast på minuter, där glaset hinner kallna innan akrylen gör det.

På den egenskapen bygger en monteringsmetod som används i branschen, direct contact overlay, där plana och tåliga föremål som dokument, kartor och korsstygn läggs direkt mot akryl utan lim. Metoden är beskriven av Fine Art Trade Guild och förutsätter ett stabilt inomhusklimat, att inget i föremålet kan fastna i skivan och att ytan tål den nötning som uppstår när material rör sig olika mycket. Den är avsedd för svårmonterade föremål, inte för konst. Konserveringsinstituten och branschens egen bevarandestandard håller fast vid ett avstånd på minst 2 millimeter till skivan, och det gör vi också: en plan reproduktion mot akryl kan vara försvarbart när det finns ett skäl, ett signerat eller värdefullt blad får alltid luft.

Museiakryl

Museiakryl är akryl med samma antireflexbehandling som glaset, ett reptåligt ytskikt, 99 procents UV-filter och, avgörande, en permanent antistatisk yta. Vi arbetar med två: Tru Vues Optium Museum Acrylic och Groglass Artglass Lifetime Acrylic. Tru Vue anger att Optium "immediately dissipates static" och att skyddet överträffar glas; Groglass anger för Lifetime en ledande yta på 10⁹ ohm per kvadrat, som avleder laddningen, och ett UV-filter certifierat av brittiska National Physical Laboratory. Det gör dem till det rätta valet för just de tekniker där vanlig akryl är fel: pastell, kol, krita och textil. De speglar 1 till 1,6 procent, alltså marginellt mer än antireflexglaset, och kostar mer. För ett original som ska hänga i decennier är det ändå de skivor vi rekommenderar.

UV-glas stoppar inte blekning

Det här är den viktigaste meningen på sidan. Ett UV-filter stoppar ultraviolett ljus, och ultraviolett ljus är bara en del av det som bleker färg. Stefan Michalski vid kanadensiska konserveringsinstitutet, en av världens mest citerade forskare på området, skriver: "For colours that are sensitive to light … UV usually contributes less than half of the fading and often only one tenth." Resten görs av det synliga ljuset, framför allt den blå delen av det. Tru Vue säger samma sak i sina egna frågor och svar: "UV protection will not eliminate fading … All light, not just UV light can be damaging."

Vad som bleks avgörs av materialet. Akvarell, gouache, färgpennor, tuschpennor (även svarta) och färgfotografier hör till det mest ljuskänsliga som finns. Museer visar sådant vid 50 lux, ungefär ljuset i en korridor, och begränsar visningstiden till några år av varje decennium. Ett vardagsrum ligger på flera hundra lux och ett fönsterläge på tusentals. Ljusskadan är dessutom kumulativ: den läggs ihop över åren och går inte tillbaka.

Så vad gör UV-filtret? Det tar bort den mest energirika delen av ljuset, den som gulnar papper och gör det sprött. Det saktar ned blekningen av de mest känsliga färgerna. Det är värt att ha. Men det som avgör hur länge en akvarell håller färgen är var den hänger. Undan direkt sol och undan fönstrets ljusfält gör mer skillnad än något glas.

Jämförelsen

Siffrorna är tillverkarnas, utom UV-filtret för vanligt glas där mätningar från konserveringsinstitut ger lägre värden än tillverkarna anger.