Passepartoutens mått: marginaler, optisk mitt och gyllene snittet

Hur bred ska passepartouten vara? Ska nederkanten vara bredare än överkanten? Och är gyllene snittet något man använder på riktigt? Här är vad ramverkstäder faktiskt gör, och vad forskningen säger om det.

Bredden

Det finns ingen formel som ger rätt bredd, men det finns tre tumregler som håller.

• Kartongen ska vara bredare än listen. Är passepartout och ram lika breda blir det två konkurrerande band runt bilden. En vanlig branschregel är att kartongen ska vara ungefär dubbelt så bred som listen, och aldrig lika bred.
• Små bilder tål breda kanter. En bild på 13 gånger 18 centimeter kan ha 8 centimeter kartong och bli en tavla på 30 gånger 35. Det är kartongen som ger den små bilden tyngd på väggen.
• 5 till 8 centimeter är den vanliga zonen för motiv i A4- till 50 gånger 70-storlek. Under 4 centimeter blir kanten mer en ram än en passepartout, och över 10 centimeter behöver motivet vara stort nog att bära den.

Optisk mitt: varför nederkanten görs bredare

Om en bild sitter matematiskt mitt i sin passepartout ser den ut att sitta för lågt. Det är en egenhet i hur vi uppfattar ytor: den punkt ögat upplever som mitten ligger något ovanför den geometriska. Därför görs nederkanten oftast lite bredare än överkanten, så att bilden hamnar där ögat vill ha den. Konserveringsinstitutet CCI beskriver praxis: "Normally, the top and side margins of the mat are the same width, while the bottom margin is slightly larger to create a balanced visual effect."

Hur mycket? Mellan en halv och två centimeter, eller ungefär 10 till 20 procent av kantbredden. Med 6 centimeter upptill och på sidorna blir nederkanten 7. Det är en korrigering, inte ett stilgrepp, och den fungerar bäst på motiv med en tydlig upp- och nedsida: porträtt, landskap, allt med en horisont. På abstrakt konst, flygfoton och mycket smala passepartouter under 5 centimeter gör man ofta lika runt om.

Förklaringen har också en historisk sida. På 1800-talet hängdes tavlor högt och lutade ut från väggen, och en bredare nederkant kompenserade för att man såg dem snett underifrån. Vanan levde kvar när tavlorna kom ner i ögonhöjd, och den råkar stämma med hur ögat fungerar.

Gyllene snittet som marginalregel

Gyllene snittet, förhållandet 1 till 1,618, används på två sätt i inramning. Det ena är att nederkanten görs 1,618 gånger så bred som överkanten: 5 centimeter upptill blir 8 nedtill. Det andra är att hela passepartoutens yttermått sätts till bildens mått gånger 1,618. Båda ger en tydligt tyngre nederkant än den optiska korrigeringen ovan, och det är viktigt att se skillnaden. Optisk mitt är en liten justering som gör att bilden ser centrerad ut. Gyllene snittet är ett stilval som syns, och som passar klassiska motiv, grafik och fotografi med lugn komposition bättre än livliga bilder.

Är det "vackrare"? Här är vi ärliga. Förhållandet är matematiskt elegant, och det har använts av arkitekter och formgivare sedan renässansen. Men de psykologiska försök som gjorts sedan 1870-talet, där människor fått välja bland rektanglar med olika proportioner, visar ingen tydlig förkärlek för just 1,618. De flesta väljer något mellan 1,5 och 1,75, och senare studier har visat att resultatet påverkas av vilka alternativ som visas. Gyllene snittet fungerar som verktyg för att ta ett beslut om proportioner, inte som en naturlag. Vi skriver mer om historien och myterna på vår sida om det gyllene snittet.

Format som inte går ihop

Ett vanligt problem: bilden är i formatet 3 till 2, som ett foto från en systemkamera, och ramen är ett A-format eller 50 gånger 70. Inget vanligt format är gyllene snittet, och de vanliga formaten stämmer inte med varandra heller.

När en 3:2-bild ska in i ett A-format blir kanterna olika breda på höjden och bredden. Det är här passepartouten gör sitt jobb: den absorberar skillnaden, och den extra bredden läggs nedtill, där ögat ändå vill ha den.